annajosefinaa.blogg.se

17 september 2011 var en dag jag aldrig kommer glömma, att satsa så hårt på säsongstart, haft den tyngsta sommarträningen någonsin och efter 15 minuter i första matchen måsta säga hejdå kändes för jävligt. En läkare som säger att du är 100 procent i skick om två veckor ger lite glädje och hopp, men att två veckor senare få ett samtal att din säsong är över, den känslan vet bara de som råkat ut för samma öde. 

För fyra år sedan, den 17 oktober,  började en lång rehabilitering. Jag hade bestämt mig för att bli starkare än någonsin, men det tog tid. Första månaderna var ett rent helvete, första veckorna ännu värre. Den smärtan som fanns i kroppen efter operationen vill jag aldrig mera råka ut för. Att ligga stilla och inte kunna röra sig är inget som en handbollsspelare eller någon annan idrottare är speciellt glad över. Jag missade en resa till Kazakstan (något som jag troligen aldrig kommer få uppleva), jag missade massa matcher och ännu mera träningar. Hur kan man tänka om och försöka förstå att det är nu som Du skall träna på egenhand, göra dina mummuövningar och vattenspringa istället för att springa och kasta med de andra på planen, det som du gjort de senaste 14 åren. Det var inte lätt, en idrottare som aldrig tränat ensam utan alltid har haft så många andra runt sig varje dag fick prova på något nytt. Men ensam kan man inte säga att jag var. Fick massa råd, personer som sa att du nu har tid att träffa alla dina vänner, göra massa saker som du inte haft tid att göra för att träning alltid gått före allt annat och du behöver inte springa i hallen alla dagar. Så enkelt är det ändå inte. Varje dag spenderades i hallen fast övningarna lika gärna kunde göras hemma på vardagsrumsgolvet, men om du 14 år har levt med samma rutiner går de inte att brytas bara sådär. 

Veckor gick, månader gick, jag blev gladare och fick ivern tillbaka med att nu fan skall jag bli den handbolls spelare som jag varit tidigare. Efter otaliga fysio besök, massa träning, månadskontroller och vilja så spelade jag min första tränings match 10 månader senare. Fick ett besked att jag kan vara i skick till slutspel (6månader), men varför skynda och komma halvfärdig tillbaka för en match eller två då jag i lugn och ro kunde träna lite till, eller hela sommaren för att vara ännu bättre då jag första gången steg ut på planen och matchen blåstes igång. Det kan jag lätt säga att är ett av mina bästa beslut som jag gjort inom handbollen. 

Känslan att vara tillbaka, känslan att veta att det är Du som har gjort något så stort och reparerat dig själv är obeskrivlig. När du lever för något så mycke som jag gör för handbollen, ännu 18 år senare, det är stort! 

Hur skulle mitt liv se ut utan skadan? Det är en fråga som ingen kan svara på, inte ens jag. De planer som jag hade just under detta år, 2011 och året senare ändrade riktning 360 grader. Jag fick uppleva en massa nytt utanför hallen och handbollen, jag var besviken, lycklig, lessen, hoppfull, irriterad och allt där emellan. Ända sedan den dagen har jag träffat så många nya ansikten, fått en massa nya vänner, hittat nya sidor hos mig själv och blivit påmind över att livet inte är något som du kan planera på förhand. En dag, en match, 15 minuter och allt kan vändas upp och ner. Jag kan ändå påstå att fast jag var hur förstörd som hälst veckan efter operationen så tittar jag tillbaka på dehär 4 åren som något otroligt lärorikt. Jag har träffat andra med samma problem, fått hjälpa dem, fått lyssna på deras berättelser och gett de råd vidare som jag fått under min resa. Idag mår jag bra, handbollen rullar på som förr, jag har lärt mig så otroligt mycke och skulle inte byta ut en ända dag, för då skulle jag inte vara här just nu. 

Har nog knappast sagt åt de som stöttat mig mest under dessa år hur mycket de betytt för mig. Utan er skulle de ha varit en så mycket tyngre resa. Så TACK! //A